Från LÄNSTIDNINGEN - MÅNDAG 5 JUNI 1989

I backspegeln av Erik J Bergström

Karl Tirén - jojkens utforskare

En del människor hinner mer än andra, det verkar inte finnas någon gräns för deras verksamhetsiver. Karl Tirén var en sådan människa. Säg namnet Tirén, och det sätts omedelbart i samband med konst och musik. Främst står naturligtvis Johan, vars konstnärskap gått in i det allmänna medvetandet. Att han också var skicklig violinist, är det kanske färre som känner till. Johans yngre broder Karl blev däremot mera känd inom musikvärlden, men som målare nådde han inte riktigt upp till broderns nivå. Lägger man båda dessa genrer i brödernas vågskålar, slår dessa dock förmodligen ganska jämnt.

FJÄLLEN FAVORITMOTIV

Karl föddes 1869 i Oviken, som en av de yngre i en stor syskonskara. På yngre syskons vis var han försigkommen och försökte efterlikna de äldre. Broder Johans måleri fascinerade utan tvivel Karl, som snart kom måleriets mysterier på spåren. Johan utförde en gång en tavla på beställning, men inför en förestående resa hade han inte tid att själv leverera den, utan bad Karl göra detta. Vid sin återkomst en tid senare upptäckte Johan att tavlan fortfarande stod kvar. "Har du inte lämnat tavlan?" utbrast han förargat. "Joo," löd svaret. Karl hade kopierat tavlan så skickligt, att Johan endast med svårighet kunde skilja den från originalet! Fjällen blev Karl Tiréns favoritmotiv inom måleriet, framför allt Lapplandsfjällen. Och aldrig ter sig dessa så monumentalt sköna som på Karls dukar eller pannåer. Karl fick dock även i sakrala sammanhang visa sin förmåga, i Bräcke och Sundsjö kyrkor finns t. ex. altartavlor målade av Karl Tirén.

SPORTSMAN OCH RESENÄR

Bröderna Tirén vistades ofta i naturen och för en sentida betraktare står klart att de var borna sportsmän. Det förvånar därför inte, att Karl återfinnes som tredjepristagare vid den första skidtävlingen som ägde rum i Jämtland, vintern 1893. Idrottsintresset drev honom att några år senare uppfinna en ny skidmodell, som varken hade skål eller refflor, utan hade grund köl. Den ansågs vara särskilt till sin fördel på skarföre, och modellen kom också att patentsökas. Lapplandsfjällen blev alltså Karls främsta tummelplats. Här blev han också den förste som besteg Tuolpagorni, en av Kebnekajses toppar, vilket tilldrog sig i augusti 1904. I Lappland hade Karl Tirén också i många år sin civila förvärvskälla. Efter att en kort tid ha varit anställd i Televerket, började Karl i reseföretaget SJ, vilket resulterade i anställningar på olika platser i Lappland. Sitt statliga värv avslutade han i Bergvik, Hälsingland, där han blev stins och där han var bosatt vid sin död 1955. Arbetsgivarens resurser utnyttjade Karl genom att företa omfattande resor, bl.a. för att ordna utställningar. Vid en utställning i Gävle 1901 fick han själv medalj för slöjd, och året före hade han svarat för en lyckosam utställning i Paris, där han erhöll Grand Prix för landskapsmålning.

GAV KONSERTER

I hemmet i Oviken hade musiken haft en framträdande plats, fadern Olof ägde stor musikalisk begåvning och komponerade också en hel del. Sönerna Johan och Karl utbildade sig på fiol och Karl var snart mogen att ge konserter. Från 1891 saxas ur Jämtlandsposten: "En Östersundspublikens favorit, den unge begåvade violinspelaren Karl Tirén, ger på söndag konsert i Godtemplarhuset, för att bliva satt i tillfälle att köpa ett nytt instrument." Osökt leds vi därmed in på en annan av denne mångfrestares aktiviteter, fiolbygge. Karl Tirén blev med tiden erkänd som en av de främsta inom detta gebit, och hans fioler står alltjämt högt i kurs.

MUSIKALISK PORTALFIGUR

I den efter sekelskiftet uppflammande spelmansrörelsen blev Karl Tirén snart en självklar portalfigur. I Östersund 1910 var han prisdomare och han blev i fortsättningen ledare för länets spelmän. Han ordnade tävlingar och stämmor, upptecknade låtar, komponerade, arrangerade, spelade och han utgav låthäften. Karl blev medveten om sin betydelse, i vissas ögon kanske alltför medveten. Vid stämma på Jamtli 1935 uppträdde han en smula nedlåtande mot bröderna Hammarberg från Härjedalen. "Har ni inte ens en nationell brudmarsch?" löd den försåtliga frågan. Carl och Axel Hammarberg hade ingen sådan, men i bakfickan hade de syster Sveas nyskrivna marsch, som de med bravur exekverade. Följden blev ovationer från publiken och Tirén fick dra åt sig öronen. Han rehabiliterade sig snabbt genom att döpa marschen till Härjedalsmarschen och föreslå silvermedalj till dess kompositör! Apropå Jamtli, vem skulle ha givit denna kulturens hemvist dess namn om inte Karl Tirén? Som med sitt förslag vann den tävling som föregick dopet! För sina insatser för folkmusiken belönades Karl givetvis med Zornmärket i guld. År 1943 ledde han för sista gången jämtarnas spelmansstämma, som formade sig till en stor festlighet i Offerdal, då Lapp-Nilsstenen avtäcktes.

SKREV OM JOJKEN

Nämnda år blev av andra orsaker ett märkesår för Karl Tirén. Då utkom nämligen hans verk: "Die lappische volkmusik", jojkarnas monumentala och banbrytande dokumentation. Under många somrar hade Karl löpt omkring i lappmarkerna på jakt efter jojkens hemlighet. Från Norra Ishavet i norr till Dalafjällen i söder hade han genomsökt varje skrymsle där en jojk kunde dölja sig. Att han samtidigt fångade fjällens skönhet på dukar, akvarellpapper eller vad det vara må, föll sig också naturligt. Sin kanske starkaste upplevelse som jojkforskare hade han långt i söder, då han frågade en lappkvinna efter björnjojken. "Är du den rätte?" löd hennes motfråga. "Om du är den rätte, då skall du vara på Illkarlshögens topp klockan tre i natt, och då skall du få den!" Karl infann sig, och när han nalkades toppen såg han i silhuett den gamla lappkvinnan mot himmelen. "Då var du den rätte i alla fall!" utropade hon. Ja, Karl Tirén visade sig i många sammanhang vara "den rätte".